Matchen tror jag ingenting om egentligen. Vet inte hur det sett ut innan för någon av lagen. Men det är ju sak samma i sådana här drabbningar. Finns ingen logik bakom ändå. Helt omöjligt att förutspå. Men det blir nog svårt för Modo mot ett gnetigt hemmalag. Man är ju alltid bättre mot lag som försöker något, som spelar konstruktivt. Då kan man ligga och lurpassa i vassen.

För det första tror jag Linköping tar hem det, tabellen och slutspelet. Inte för att det är deras tur, eller något annat argument med logikens alla kullerbyttor samlade på samma ställe (det finns ingen turordning, vad jag vet, i Elitserien), utan för att de helt enkelt ser grymma ut. De är rätt och slätt kompletta, och kommer därtill kunna mönstra den äckligaste PP-formationen någonsin, och ändå kunna slänga in en till efter; som de flesta lagen skulle offra Livet för (too soon?)

Äran att nafsa de vita lejonen i hälarna tror jag går till ett gäng hyenor i Luleås, Brynäs och Djurgårdens färger. Luleås backsida ser ju stenhård ut. Framåt not so much, men om man någon gång ska komma med en floskel får man väl dra till med Rönnqvists magic touch. Jag vet inte vad han gör för att förvandla skit till dagen-efter-ostkrokar, men något fuffens är säkerligen inblandat.

Brynäs offensiv är en vacker mosaik av tuffhet, ungdomlighet, erfarenhet och underskatten.. het? Jag diggar den vilket som väldans mycket. Vad det blir för spelsystem utan Nicke Czarnecki vet jag inte mycket om, men kan försvarsspelet hålla hyfsad nivå också kommande vinter kan det säkert bli lagets bästa säsong på mången år. Jag tror på Brynäs, so sue me.

Det mest kompletta laget av de tre utmanarna är dock Djurgården. Notera att det inte skett många rockader i det lagbygget sen förra vintern. Och jag hoppas verkligen Zibanejad (jag tjuvkikade inte på stavningen, lovar) hamnar i någon slags onåd på campen så han lirar på rätt sida när det drar ihop sig. Det finns inga direkta svagheter i Djurgården, men kanske heller inte de riktiga topparna. Det beror lite på hur saker och ting utvecklar sig. Garderad!

Nu kör vi ff över Färjestad, HV71 och Skellefteå. Det blir någon slags ointressant mittengegga av dom lagen. Jag hoppas det i alla fall. Inte så mycket supergreen över dom lagen nämligen. Slutspel lär det bli, helt klart. Finns mycket kvalitéer i… ZZZzzz…

Har jag räknat rätt lämnar det bara en slutspelsplats öppen. Vilken på förhand känns vikt åt Frölunda. Till skillnad mot Modos sjuhundrade omstart så gör man det med några spelare som återvänder i sin prime. Fredrik Pettersson är ju bara så jävla capo di tutti capi över hela banan. Kör alltid runt som han äger rinken. Och Mathis Olimb är ju sådär okänt grym som man bara kan vara bland svenska hockeyfans. Stämmer det fullt ut för Frölunda så kan det fan räcka hyfsat långt. Hade nog behövt Strallan, dock.

AIK kan definitivt utmana något lag på en slutspelsplats. Ett skönt, hårt grundspel och en superman där bak räcker alltid långt. Verkar inte som att Fast var någon en-träff-mirakel. Och till i år har man ju dessutom värvat två killar som gör mål (Mackan, Rosén? WTF?) Man har i och för sig även införskaffat en kille som släpper till åt fel håll. Men 2 -1 blir ju ändå +1.

Men Modo då. Ja, man försöker ju bygga något nytt däruppe. All kredd till de som försöker. Lika sjukt hög potential laget har om man får ordning på torpet, lika sjukt jävla illa kan det gå om NHL-killarna inte kirrar isen, Dicken inte pallar pressen och om Tellan visar sig vara monumentalt dålig (lovar något till den som nailar den) Innan säsongen börjar känns det bara fel att sätta laget ovanför mer än ett streck. För många osäkra variabler.

Växjö känns alldeles för spretiga. Dom har bara verkligen tokkört med nyförvärv och hoppas på det bästa. Inget fel med det alls tycker jag, ganska coolt faktiskt. Men när man som nykomling tror att allt spel sker i motståndarens försvarszon så blir det lite galet. Möjligt att dom gjort nåt med isen i nya hallen. Lämnar en brasklapp där. Rätt stor kvalvarning. 11 på skalan.

Sist men inte minst! Eller, jo. LOL. Timrå.

Således:

1. Linköping
2. Djurgården
3. Luleå
4. Brynäs
5. Skellefteå
6. Färjestad
7. HV71
8. Frölunda
9. AIK
10. Modo
11. Växjö
12. Timrå

Känns jävligt bra.

Minnesota hade inte haft någon kanonsäsong bakom sig, de kom näst sist i sin division med bara 27 vinster (på den tiden fanns det inte dagens inflation i lag, vilket gjorde att de knep en plats i slutspelet) och ställdes således mot President’s Trophy-vinnaren Chicago i första omgången. Man krigade till sig den första vinsten och vann sedan tämligen enkelt, och överraskande, mot den suveräne divisionsrivalen. Mönstret upprepade sig sedan både i divisions- och conferencefinalen. Det coola var att man gjorde det utan någon superstjärna i laget, och utan en målvakt som stod på tå. Casey var en bra målvakt, men inte på samma nivå som dåtidens toppar. Man hade istället ett väldigt bred skara av hyggliga lirare stöpta i samma form som man bara tuggade på med.

För Pittsburgh såg förutsättningarna lite annorlunda ut. Lemieux hade visserligen gått skadad under stora delar, men med en hel radda äckligt bra lirare hade man glidit igenom säsongen i ett behagligt tempo. Tidigt trejdade man dessutom till sig Larry Murphy (från North Stars!) Ron Francis, och senare även Ulf Samuelsson, som gav ytterligare punch till en redan bra laguppställning. Efter en överraskande hård första runda mot Devils så fick man sedan upp ångan och tuffade stadigt på mot Stanley Cup-finalen. Penguins osade verkligen av både rutin och talang. Både Trottier och Coffey hade en hel radda ringar, man hade knyckt till sig Flamesliraren Mullen, Jag hade nyss korsat Atlanten, och Lövens Zalapski nådde zenit redan sin första säsong. På vägen hann dessutom Robocop förstöra Cam Neelys karriär.

Allt var upplagt för en helvetes grym finalserie. Det blev det också. Men jag tror det folk minns mest var Penguins brutala defilering i match sex. Man fullkomligt keh-rossade stackars North Stars, så till den milda grad att de senare fann det gott att flytta 150 mil söderut. De kanske inte alla minns är däremot att det faktiskt var, numera, vår egen Ulfie som sköt segermålet – 1-0, en lös fösare från kanten som letade in sig bakom Casey. Nu slutade matchen visserligen 8-0, men ändå. En annan cool sak var att HV-Ulfie förlorade. Hade du avslutat karriären i Modo så, ja, då hade vi älskat dig, men nu är det ännu en kärlekshistoria som aldrig blev av. Heja!

Trevlig sommar.

Men det finns fortfarande en liten gnista kvar. För även om engagemanget har avtagit avsevärt sen 2007 så är det fortfarande kul att se gamle Svarten glida omkring (förra matchen!), Susse snubbla fram halvbakis och Påsen tro att han är stjärnan i ett sedan länge bortglömt flipperspel. Förrexten, skoj att se jättebabyn Eriksson tillbaka i snyggdressen. Aldrig någon favvo hos mig, men ändock en bra kille att ha vid uppspel. Allt är som det ska!

Noterar också att vår alldeles egen one-hit-wonder, Pikka! Pikka! Pikka! är hemma hos tryggheten igen. Ser lika goofy ut som vanligt, men de aviga kroppsfinterna sitter inte riktigt där ännu. Kommer nog mot gänget vi möter ikväll. Ja, så var det slovakerna förstås. Bartecko kör sin vanliga luring och är grym första tio matcherna. Gubbfan kämpar ju som en galärslav där ute. Väldigt oslovakiskt. Tur då att Nag… Nadsch, Nådsj fyller den rollen.

Luktar citron och kardemumma om fingrarna. Tar det som ett bra tecken. Heja Modo!

Ser inga matcher just nu på grund av flytt och nytt jobb så jag tänker inte lalla runt och tro att jag vet vad som försigår, men det finns säkert en massa annan skit att läsa. LHC imponerar.

Det finns en hel del skillnader från fjolåret. Som jag nämnt innan ser en man mer och mindre mycket bättre ut. Det går fortare(!), det är aggressivare och det finns en viss tanke bakom. Sen har det stundtals varit en fröjd att skåda arbetsinsatsen i alla spelformer, när koncentrationen funnits där.  Så jag hoppas man kan lägga sig på en hyfsad hög nivå där vad det lider, och inte tar ledigt för många kvällar.

Vad gäller individuella spelare så är det ungefär som förväntat. Charlie Cook är en budgetback för PP, det förstod man ju. Dimitrakos glider omkring men glimtar till ibland. Han är här för poäng, inget annat. Häggström och K-Fop har tagit ett steg till, bra så. Den förre får dock gärna tuffa till sig ännu mer. Ibland när han går in i närkamper ser det för jävla lustigt ut, oj oj, akta här kommer jag. Lite så. Susse, Nicky D och Timmy bäst så långt.

Däremot är jag inte helt såld på Tarkki. Ibland ser han inte alls bra ut, bara som en uppgraderad version av Eiffeltornet. Han känns helt enkelt inte så tät, och jag kommer på mig själv att bli nervös så fort någon skjuter åt hans håll. Den känslan ljuger sällan. Men jag hoppas att det bara en chimär. Kanske att han behöver några matcher för att komma in i ES-spelet. Och TKO, han behöver en säsong, sen blir det bra. Hoppas det blir mindre.

Positivt då? Nja, en man mer och mindre ser fortsatt hyfsat ut. Det är en markant skillnad mot förra säsongen. Sundström är så där äckligt bra igen, men hade inte mycket hjälp idag. Och Kristian Forsberg fortsätter att övertyga. Tyvärr är nog Hasse Jonsson borta nästa match också, vi skulle nämligen behöva lite vinnarmentalitet. Som tur är har jag annat för mig på lördag.

Fortsätter det så här blir det inte mycket mer hockey för mig den här säsongen. Publiken där uppe verkar ha haft något sjätte sinne inför i alla fall, de visste nog vad som väntade. Var det verkligen över 4000 pers?

Samtidigt kan man givetvis se matchen på ett helt annat sätt, allt enligt frozologihandboken. I kapitel två, sidan 75, hittar vi följande:

När lag 1 (SAIK, red. anm.) har förlorat två matcher på raken och lag 2 (MODO, red. anm.) kommer från en onödig förlust, men dessförinnan vunnit två raka, betyder det att lag 1 äntrar isen med dåligt självförtroende och lag 2 med revanschlusta.

Vinst alltså. Även utan målkungen Danielsson som pyttsat tre mål på tre matcher. Kan gå ändå.

Luleå har ju verkligen fått en kalasstart. För oss hockeyälskare är det alltid kul när det rörs om lite i grytan. Lag som ska vara bra lipar i botten, medan tippade kloakråttor kravlar sig upp ur servicehålen för att gnaga lite i ledningarna. Men när vi summerar framåt vårkanten brukar ofta ordningen vara återställt. Kom ihåg det, för det är inte första gången man blir lurad i inledningen.

Lycka till boys, hoppas någon nappar.

Till skillnad mot Brynäsmatchen tycker jag vi fick en hyfsad värdemätare mot Djurgården. De försökte verkligen hela matchen, men stångade sig ofta blodiga mot ett kompakt och intensivt jobbande Modoförsvar. Och jag tycker det var just försvaret som gör att Tarkki ser så bra ut. Därmed inte sagt att han är dålig på något sätt, bara att han inte har riktigt satts på prov än. Cool som få är han dock. Ser nästan löjligt lugn ut i målet. Han bara glider omkring, men tar det mesta ändå. Synd att han inte fick hålla nollan igen, men han kan inte klandras för något av målen.

Annars då? Jo, spel i både numerärt överläge och underläge ser bättre ut än på väldigt många år. Det är verkligen som natt och dag. Inte helt hundra förstås, man kan nog höja sig ett snäpp till. Främst förstaformationen är väldigt kreativa och har ett snabbt pucktempo(!). Det är lite synd att vi inte har en toppback på blå. Men Dimitrakos och Rosén duger ganska bra de också. Jag tror vi nöjer oss med det så att vi inte svävar ut alltför mycket. Det har ändå bara gått två matcher. Seriefinal på tisdag förresten. Luleå hemma är vinst.

Fotograf: Jennie Sundberg, allehanda.se

Höjdpunkter, Fler bilder, Ännu fler bilder, Ab1, Ab2, Exp1, Exp2, DN

Timrå verkar ha hittat tillbaka till sin publikfriande hockey som skördade såna framgångar för några år sedan. Det blev väl bland annat någon semifinal om jag minns rätt. Jag skulle inte säga att det var totalhockey som någon uttryckte det, det var för lite struktur för det. Men den var en vilda västern-hockey utan dess like som fick indianerna att kippa efter andan gång på gång.

Tikarna kunde inte ha orkestrerat ett tydligare exempel på hockeyns eget manifest destiny. Västern erövrades på ett imponerande sätt, om än dock inte alltid så genomtänkt. Det jag främst noterade var dock inte laginsatsen. Nej, det var Timo Pärssinens återkomst som en av seriens bästa anfallare, och backtalangen Sebastian Erixon definitiva genombrott. Om Hirschovits är okej, om Magnus Åkerlund visar sig kunna göra flera bra matcher på raken, och om Daniel Corso snart är tillbaka, så blir Timrå att räkna med.

Hade vi vridit tillbaka klockan fem år hade Modos spel varit vägvinnande, ett spel för ett topplag. Men nu är det nya, bättre tiden, och vägvinnande spel innebär inte längre övervikt för bra försvar framför bra anfallsspel. Nu ska vi komma ihåg att allt detta gäller för matchen i torsdags, så att totalbedömma lagets spelsystem efter en match mot ett blekt Brynäs i premiären på bortaplan ska vi inte göra. Ikväll kommer det bli betydligt tuffare.

Detta säger lagen: Modo, Djurgården

Matchen följer ni på: difhockey.se, Radiosporten, C Sports

Övriga länkar: Hockeyligan, Intervju med Nicklas Danielsson