Blir Timrå årets Skellefteå? Mycket möjligt, men ändå inte. Gårdagens hemmalag saknar bredden, men har definitivt spetsen och viljan. Timrå imponerade igår mot Frölunda, som vägrar vakna ur sin komatösa nattvandring. Vad man egentligen såg hos ex-modoiterna Viklund och Hedman fortsätter att förbrylla mig, likväl varför man fortsätter värva mer än lovligt virriga finska backar. Johan Holmqvist är heller ingen toppmålvakt när han lämnas så ensam.
Timrå verkar ha hittat tillbaka till sin publikfriande hockey som skördade såna framgångar för några år sedan. Det blev väl bland annat någon semifinal om jag minns rätt. Jag skulle inte säga att det var totalhockey som någon uttryckte det, det var för lite struktur för det. Men den var en vilda västern-hockey utan dess like som fick indianerna att kippa efter andan gång på gång.
Tikarna kunde inte ha orkestrerat ett tydligare exempel på hockeyns eget manifest destiny. Västern erövrades på ett imponerande sätt, om än dock inte alltid så genomtänkt. Det jag främst noterade var dock inte laginsatsen. Nej, det var Timo Pärssinens återkomst som en av seriens bästa anfallare, och backtalangen Sebastian Erixon definitiva genombrott. Om Hirschovits är okej, om Magnus Åkerlund visar sig kunna göra flera bra matcher på raken, och om Daniel Corso snart är tillbaka, så blir Timrå att räkna med.
